"DEN FANTASTISKA STORKEN" - MINNEN FRÅN EN EPOK

Uppdaterad: 2018-09-07

Delar av de minnen från S 14-tiden, som Axel Carlesson berättat om i KONTAKT nr 57.


Den flygande musikkåren i formationsflygning 1951 (se längre ner på sidan). Foto: Arkiv Svensk Flyghistorisk Förening.


"Fieseler Storch" var sannerligen ett ganska märkligt flygplan.

Inte bara utseendemässigt, ty med sina långa spindelliknande ben, den tunna nosen och långsmala kroppen liknar den ju mest en gräshoppa. Den liknar nu icke bara en gigantisk insekt utan dess flygande krumsprång liknade många gånger en sådan också. Detta plan var faktiskt ett av de allra första användbara specialflygplan med extremt korta start- och landningssträckor. Därtill hade den rykte om sig att vara lättflugen och pålitlig. Genom planets helt nya konstruktiva finesser kom den att utföra en mängd olika konster och uppdrag. Sällsamheterna med "Storken" utomlands som i Sverige äro också många.

Mussolini räddas

Ett av de mera kända uppdragen med "Storch"-flygplanet var när en av Nazitysklands bästa piloter, kapten Gerlach, räddade diktator Benito Mussolini. Denne satt fången på ett hotell 2.000 m högt upp i det svårtillgängliga Gran Sasso-berget i Abruzzerna i Italien. Hitler ville befria Mussolini och transportera honom till det närbelägna, tyskockuperade flygfältet vid Aguilla. Den 12 september 1943 iscensattes den djärva kuppen och kapten Gerlach landade på en liten platå. Han tog där ombord Mussolini, men också SS-officeren Skorzeny, som var ledare för hela räddningsuppdraget, trängde sig ombord på planet.

Starten blev dramatisk, då föraren Gerlach måste starta i medvind på den 120 m långa platån ut över en avgrund och därtill med Storchen för tungt lastad. Gerlach drog på gas och for iväg ut över stupet, där planet först dök rakt ner. Kapten Gerlach bemästrade emellertid situationen väl och Mussolini och Skorzeny kunde föras i säkerhet nere i dalen.

Chefsflygplan

Ett bevis på Storchens goda rykte och egenskaper var de många höga chefer som under andra världskriget nyttjade detta flygplan:

- Vid krigets slutskede använde höga tyska chefer "Storkar" för att flyga in till och ut från Berlin. Den siste t ex som besökte det inneslutna Berlin var den nyutnämnde flygvapenchefen Robert Ritter von Greim, som på lägsta höjd flög rakt genom den ryska luftvärnselden med en Fieseler Storch.

- Efter invasionen 1944 flög Winston Churchill omkring till sina generaler i en "Storch".

- Eisenhower liksom Montgomery uppskattade också mycket detta plan och använde sig av från tyskarna erövrade "Storkar".

- Även Stalin hade en "Storch" som han var mycket förtjust i. Han lät t o m starta "Stork"-tillverkning i Ryssland.

Lätt att flyga, men...

Utan tvivel anser många att "Storken" var ett av de mest lyckade tyska flygplanskonstruktioner under andra världskriget. Man hade ju fått fram ett plan med för den tiden fantastiska STOL- och lågfarts- egenskaper. "Storken" blev också snabbt populär bland världens piloter.

Den enkla instrumentpanelen i S 14. Foto: Arkiv Svensk Flyghistorisk Förening.

De utomordentliga goda egenskaperna i fråga om korta start- och landningssträckor samt överhuvudtaget lågfartsflygning hos Fieseler Storch-planet berodde ju bl a på att vingarnas framkanter var till hela sin längd försedda med vingspalter (slots) av engelsk Handley-Page-typ. Vidare fanns det ju längs ca 2/3 av vingarnas bakkanter spaltklaffar ("slotted flaps"). Skevrodren sträckte sig sedan från klaffarnas ytterändar ut till vingspetsarna. Mycket av detta innebar att "Storken" var en ytterst behändig maskin att flyga, i varje fall i lugnt väder. Vid kyttigt väder och hård blåst åtgick mycket energi att hålla den på rätt köl. I övrigt var planet mycket "snällt" och vållade inga som helst besvär. Planet gick att flyga verkligt långsamt, men ändå säkert. Vilken pilot som helst kunde lära sig flyga "Storken" med bara en ytterst kort instruktion. Som en Stork-pilot överdrivet yttrade en gång:
- "Det enda sättet att skada dig med en 'Stork', det är om du faller ur den!"

För att underlätta planets marktransport efter bil eller på järnväg eller båt, så kunde vingarna fällas bakåt utmed flygkropen.

Den stora glasförsedda kabinen gav en synnerligen god runtom-sikt.

Till skillnad mot dåtida flygplan var den ovanligt lätt att stiga i och ur kabinen genom att planet var utrustat med en stor kabindörr. Detta gjorde sig mest påmint vintertid, då flygande personalens flygbeklädnad var mycket otymplig. Det var mer likt att kliva i och ur en bil.

Men trots att "Storken" var så enkel och lättflugen, så inträffade det dock en hel del haverier med den - merendels beroende på förarfel. Det var (sannolikt) lätt att bli nonchalant vid "Stork"-flygning.

S 14A (3804) märkt F3-24 efter "hård landning" på ett fält 3 km SO Örnsköldsvik den 26 april 1942. Förare var fänrik S Save och som spanare medföljde kapten (Lv) Sten Ribbing. Fpl reparerades och flög fram till totalhaveri den 12 juli 1950. Foto: Se nedan.

Haverier

Låsta roder. Flera "Stork-piloter" har startat med låst skevningsroderstyrning. Ett sådant haveri inträffade på Malmen den 7/3 1944 med nr 3803.

Undermåliga förberedelser: Ett annat haveri, där skadorna på besättningen med all sannolikhet kunnat inskränka sig till lindrigare sådana om de befintliga fastbindningsanordningarna hade använts, inträffade med nr 3807 den 16/8 1941 på Ränneslätt, Esksjö. Åter en Storkflygning där besättningen tog det hela för lättvindigt.

Bränslebrist - landning i storskogen. Fpl nr 3811 flög från F 1, Västerås, till Malmen med en besättning på 3 man. Det var ett typiskt fint sommarväder och ff glömde koppla om till rätt bensintank...

Pendlande skidor: Den 11 december 1947 startade nr 3816 från Malmen och råkade doppa skidorna så att stoppwirarna brast...

Fjällstorkarna

Under vintern krigsåren 1944-45 utförde svenska Fieseler Storch-plan storartade samarittjänster vid svensk-norska gränsen i fjällvärlden.

Då tyskarna under ryskt och finskt tryck drog sig tillbaka söderut genom Nord-Norge brände de gårdar och byar. Den nordnorska befolkningen måste då fly undan tyskarnas härjningar. Utblottade, ofta sjuka, förfrusna och ibland nästan döende, sökte sig norska män, kvinnor och barn över de snö- och istäckta gränsfjällen mot svenskt område.

Två röda-korsmärkta Storkar i Kiruna i samband med räddningsflygningar från Karasjok i maj 1945. Foto: Arkiv Svensk Flyghistorisk Förening.

Det svenska Flygvapnet organiserade då en snabb och effektiv hjälpaktion. Från F 3 på Malmen sändes flyggruppen "Kirunagruppen F 3" senare även populärt benämnd "Fjällstorkarna". Denna grupp bestod av 4 st specialinredda Fieseler Storch-plan som sändes upp till Lappland för att där hjälpa och undsätta dessa norska flyktingar. Över hundra norrmän räddades från att frysa ihjäl.


Film om Fjällstorkarna 1944-1945.

Många flyktingar, som vällde in över svenska gränsen i norr, blev insnöade i olika fjällstugor och kåtor utan möjlighet att kunna ta sig vidare. Provianten tog slut och läget för dem blev ofta mycket prekärt. Här gjordes behjärtansvärda insatser, många gånger under mycket besvärliga flygningar av "Fjällstorkarna" tillsammans med en proviantbärande Junkers W34 från Svensk Flygtjänst AB.

De svenska Fjällstorkarna utförde 1-2 maj 1945 ytterligare framstående hjälpaktioner för norrmän. En svår sprängningsolycka inträffade i den norska gränsbyn Karasjok vid röjningen av ett tyskt minfält. 22 norska soldater dödades och nästan lika många skadades, många livsfarligt.

Svenska Storch-plan ur "Kirunagruppen F 3" kom här till mycket stor hjälp. Under dramatiska omständigheter landade "Fjällstorkarna" på en smal iskant vid älven. De svenska S 14-planen flög sedan norrmännen till sjukhus i Kiruna m fl platser.

"Lapp-emblemet".
Foto: Från Bo Carlsson, Kontakt nr 46.

Efter en FV-order 24/11 1944 uppsattes ett tillfälligt extra beredskapsförband kallat "Kirunadetachement F 3" eller "Sgrp F 3 Kiruna", med uppgift att flygledes inspektera fjällstugor på svenska sidan av gränsen, flyga fram läkare och medicinsk utrustning till dessa, hämta utmattade och skadade flyktingar etc. Detta förband benämndes senare "Fjällstorkarna" efter en förbandsfilm.

Förbandet existerade mellan 13/12 1944 - 14/5 1945 och under denna tid räddades 120 personer, huvudsakligen norska flyktingar, från gränstrakterna i de Lappländska fjällområdena. Förbandet bestod under huvuddelan av tiden av fyra S 14B Storch och opererade från tillfälliga baser, bl a sjön Loussajärvi i Kiruna.

Vid några tillfällen förstärktes gruppen med ytterligare en Storch från den spaningsgrupp från F 3 som vid denna tidpunkt var förlagd vid F 21. Denna spaningsgrupp hade som gemensam symbol "den fallskärmshoppande, fotograferande lappen" och som målades på flera av gruppens flygplan (S 14 och S 17B).

Den mest "kända" av Spaningsgrupp F 3 Kirunas Storchar torde vara F3-92, som således endast tillfälligt ingick i gruppen men som pga sitt emblem, delvis felaktigt, gjort "lappgubben" synonym med "Fjällstorkarna"!

(K46)

Fjällstorkar: F3-2 (3802), F3-3 (3803), F3-67 (3813), F3-60, F3-92.


Flygande musikkår

Musik från luften är icke precis någon vardagsmat. Men F 11 kunde faktiskt år 1951 för första gången i vårt land uppträda med en flygande musikkår.

På den stora försvarsfesten på Gärdet i Stockholm den 3 juni 1951, då flygvapnet firade sitt 25-års-jubileum, kunde åskådarna glädjas åt F 11-musik från luften. Även vid 6 juni-firandet i Nyköping samma år fick man lyssna till F 11 himmelska toner. Det var fem "Storkar" i V-formering (se överst på denna sida) medförande 10 musiker sammanlagt - två blåsare i varje S 14 med instrumenten utstuckna genom sidofönstren. Instrumenten som användes var trumpet och jägarhorn, vilka båda har stor "genomträngningsförmåga". Via flygplanens radio hade musikerna kontakt med sin musikdirektör som från en transportabel markradiostation ledde musiken genom att nynna melodin.

Två musikanter med trumpet och jägarhorn visar hur man blåste genom den öppna sidorutan. Foto: Arkiv Svensk Flyghistorisk Förening.

"Storkarna" flög an på 500-200 m höjd mot målet, drog av gasen till tomgång och glidflög ner till 50 m höjd och under tiden lät musikerna sina toner ljuda över nejden och åskådarmassorna. Stycket som blåstes var fanfarerna ur Ivar Widners "Signalmarsch". F 11:s flygande musikkår blev genast en succé. Men detta mycket tack vare ett utomordentligt lämpligt flygplan att utföra dylika konster från.

Flygande högtalare

Vid FV 25-årsjubileum våren 1951 hölls två stora flygdagar - en på Gärdet i Stockholm samt en på Säve i Göteborg. I samband med dessa flyguppvisningar användes ett av F 11:s S 14-plan (nr 806) för flygande reklam samt för polisövervakning av vägar/gator omedelbart före och efter flyguppvisningarna.

Stork-planet var utrustat med två stora "invasionshögtalare", en under respektive vinge. Undertecknad, som var förare på denna högtalar-stork, var försedd med ett antal skrivna reklamtexter samt tid- och routekartor över lämpliga platser såsom parker, torg, större gator o s v. Det blev en verklig lågflygning över såväl Stockholm som Göteborg. Flyghöjden var från början satt till 200-300 m, men för att den "flygande rösten" skulle nå människorna anbefalldes lägre höjd.

Högtalarna fordrade mycket elström, vilket innebar ständigt utbyte av batterier och brunna omformare.

Artillerieldledning

Redan mycket tidigt ansågs ledning från luften vara till stor fördel för artilleriet. För detta ändamål användes till en början ballonger. Men genom denna farkosts stora sårbarhet gick man sedermera över till flygplan. Det fordrades då en flygplanstyp, som hade mycket blygsamma anspråk på start- och landningssträckor. Därtill skulle den kunna gömma sig i terrängen och snabbt dyka upp och göra observationer och sedan åter snabbt ned på lägsta höjd.

I mitten på 1930-talet gjordes under några år vid artilleriets skjutskola på Skillingaryd omfattande försök med autogiro för denna typ av eldledning. Dessa försök slog mycket väl ut och från artilleriets sida var man intresserad av att gå över till något lättrörligare och oömmare flygfarkoster än de otympliga ballongerna.

Det svenska flygvapnet fick 1938 som det första främmande landet tillfälle att införliva två stycken "Storkar" i sitt försvar - just för eldledning, men planen skulle även användas som förbindelse- och spaningsflygplan. De prov dessa två "Storkar" fick genomgå visade att flygplantypen var väl lämpad för avsett ändamål. Därför beställdes 1939-41 ytterligare 18 st.

Genom införandet av S 14 i organisationen lades grunden för dagens effektiva artilleriflyg. Planet och dess besättning kunde tillfälligt baseras nära det artilleriförband som skulle stödjas. Observatör och eldledare kunde därför i nära samband med berörd chef förbereda sina uppgifter. Tack vare S 14 speciella flygegenskaper kunde uppdrag lösas från en i stort sett fast observationsplats. Kartor och papper kunde hanteras utan irriterande luftdrag och icke minst kunde förare och spanare samarbeta bekvämt under flygning.

Flygvapnets artilleriflyguppgifter med S 14 och andra flygplan övertogs i början av 50-talet av Armén. År 1954 började nämligen det svenska arméflyget i blygsam skala växa fram genom att viss artilleriflygutbildning påbörjades.



Källor:
KONTAKT nr 57, juni 1982:
- Fotograf ej angiven för vissa bilder i originalartikeln...
K46) Kontakt nr 46